Jag var hos min kurator igår för att åter prata igenom en period som gått. Och det mesta har faktiskt gått väldigt bra! Jag har blivit godkänd i de gamla kurserna, jag har festat utan dåligt samvete, jag har fått tapetserat i hall och sovrum (sovrummet är dock inte klart), jag har fått en massa pepptalk ifrån Johanna etc.

Allt känns bara bra just nu. För tillfället kan jag faktiskt rågatatt jag mår relativt bra! Denna mening har jag inte kunnat säga sedan högstadiet ca. På en himla massa år i alla fall. Men nu går det faktiskt åt rätt håll! :-) Och jag är stolt över att kunna säga det! Även min kurator ger mig massa credit för att jag har kämpat så bra! Hon säger att hon inte har träffat många som kämpat så som jag har gjort. De flesta har gett upp innan de vet ordet av det. Och tro mig, jag har varit så nära att ge upp ett antal gånger. Men jag klarade mig! Och jag ska fortsätta att klara mig, jag ska kämpa vidare! :-)

Nu finns det bara en sak till som jag måste ta itu med och det är att berätta för min handledare om min skräck att stå i centrum. Om min skräck att ha och genomföra samlingar/aktiviteter där någon vuxen observerar mig. Barnen är inte så farligt då de inte har några förväntningar på mig. De vet inte vad jag har planerat och de vet inte och bryr sig inte om jag skulle "klanta mig" på något sätt. Men när det sitter en vuxen i samma rum som jag när jag ska göra något så fryser jag liksom. Jag sluter mig och min bästa sida (pedagog-sidan?) gömmer sig längst in i mitt medvetande och vägrar träda fram förens "kusten" är klar. Men jag gillar min handledare så jag hoppas hon förstår. Jag hoppas hon förstår att detta är något som jag har kämpat med hela livet och att det fortfarande är väldigt, väldigt jobbigt.